Nostalgi

Mmmm, mitt liv är ju inte riktigt lika kaotiskt som Judy Garlands i Trollkarlen från Oz. Men bara tanken att få umgås med ett vilt (men fegt) lejon, en hjärnlös fågelskrämma och en hjärtlös självgående plåt-Nicklas får mig att skratta. Tänk vilka konstigheter man skulle kunna hitta på!

Tänk om fågelskrämman satte sig mitt i en brasa, lejonet skulle ju vara för fegt för att göra någonting, och plåt-Nicklas skulle ju inte ha hjärta att säga till.... Det skulle vara den mänskliga faktorn som fick undsätta halm-mannen. Förstår ni vilka krav vi som människor har på oss? Men hur många är det egentligen som bryr sig om kraven?

Jag har sett fega stackare gå ifrån en nödställd person för att de inte vågar ställa upp och ta eventuella konsekvanser. Jag har sett människor göra så dumma saker så att man börjar titta efter halmstrån i deras kläder. Och jag har upplevt hur människor totalt struntar i sina barn och deras rättigheter att jag har önskat att de skulle rosta sönder mitt framför ögonen på mig. 

Men nu kanske jag är lite orättvis mot figurerna i Trollkarlen från Oz, de fick ju faktiskt sina kroppsdelar och sitt mod i slutet av filmen. Och då hade de ju kämpat sig igenom så mycket, och de var ju faktiskt aldrig elaka. Men det finns liksom inte en Toto och en Dorothy till alla som behöver. Och inte heller finns det tillräckligt många röda klackskor att slå ihop för att alla som vill hem ska få komma hem. 

MItt horoskop i Metro: "Dagen bjuder på en överraskning av det angenäma slaget. Konflikter och problem tycks lysa med sin frånvaro. Kinesiska: "Lyssna på dina föräldrar."

Mitt horoskop i City: "Ditt goda humör bör du alltid försöka att behålla. Tänk positivt och strunta i alla småsaker som bara stör dina tankar. En fest kan få en fortsättning."

Slutsatsen jag drar av det här; båda uppmamar ju till en glad och bekymmerslös dag. Jag borde ju bli lättad. Men nu är det så att det är inte alls så det känns just nu. Överraskningen som jag fått hittils var ju egentligen inte så överraskande... De undrar om jag inte kan stanna en vecka till på jobbet... Men orkar jag verkligen det? Om jag skulle fråga mina föräldrar skulle de tycka synd om mig men ändå uppmana mig att jag ska hålla ut, OCH hålla humöret uppe. Vad kan vara småsaker? Övervikt? Stress? Ångest? Olust? Dålig aptit...? Äckel?
Om det festen de pratar om är det i helgen så vill jag definitivt INTE fortsätta den!

Usch jag orkar nästan inte med det här mer, önskar att man vore gravid så man hade en anledning att se ut som man gör och känna som man gör... Inga våkänslor här inte, de tar kontoret död på med ett kick! Fick en liten lyckokänsla på väg till jobbet men den dog ju så fort jag kom på att jag måste sitta inne hela dagen...

Nä nu vart det här inlägget alldeles för deprimerat. Bäst jag slutar innan jag får någon annan att känna sig som jag gör...

Kram på er och ha en fortsatt trevlig dag!