Nostalgi

Jag tänker för idag bryta min trend med de engelska inläggen och faktiskt skriva på det språk som jag är född med.
Här sitter jag på jobbet och läser aftonbladet och lite annat smått och gott. Och helt plötsligt så får jag en sån där "framtidscen" uppspelad i huvudet. Framför mig i ett hem som ser skrämmande likt ut som våran nuvarande lgh så står ett tonårsbarn och skriker ut riktigt fula ord mot mig. Och av någon underlig anledning så vet jag att det här är mitt barn, jag vet dock inte om det är en flicka eller en pojke, men jag kan säga er att vilket jävla språk den ungen har!

Och det roliga med hela grejen är att jag som tydligen är mamma då, och aldrig själv har sagt något liknande till mina föräldrar, känner ett iskallt lugn och sen att jag lyfter ena ögonbrynet. Ett litet överlägset leende eftersom jag nu är den som har kontrollen. Det var min hela reaktion på detta vansinnes utbrott som jag aldrig skulle kunna tänka mig att få på mina föräldrar. Jag tror dock jag har ett litet minne  av att knappt komma till "Jävla..." (gubbjävel) men resten kom liksom av sig då min pappa spände ögonen i mig totalt med en iskall blick och frågade: "Vad sa du?". Och jag var faktiskt så smart att jag sa: "Förlåt pappa, jag tänkte säga jävla gubbjävel..."

Och det gör jag aldrig mer om.

Fine, man har tänkt fula saker, men man säger dem fan aldrig högt!  

Puss och kram på er!

Don't make your parents life a living hell. They're trying their best. And think of how you want your children to behave against you!