Nostalgi

Jag har aldrig sett mig själv som en kreativ eller konstnärlig person. Jag drömmer om att kunna det andra kan, jag avundas människor bara de kan skriva fint. Jag kommer ihåg Lotten i högstadiet, smart som få, och hennes anteckningar var alltid i perfektion, såg nästan ut att vara maskinskrivet... Det ville jag oxå kunna. Samma med Cathrine, som bara kunde sätta sig ner och rita jättesöta änglar och andra gulliga figurer som om det var det enklaste i hela världen, Jill som var superbra på engelska och fotografi, Lina som var bra på allt, Sandra skrev ihop vår intervju på datorn så att den verkligen såg ut som en tidningsartikel, Sophia som tävlade på sin häst, Linda och Tessi som var assnabba på att räkna matte, Linda och Sonny som kan inreda sin lägenhet så att man känner sig som att man är nånannanstans än där man egentligen är... En fristad i ett slumkvarter..
 
Vad kunde jag?! Vad kan jag?!

Jo jag vet att jag kan endel, men jag tycker alltid att alla andra kan så mycket mer...  När väl min lilla groda kommer ut, eller om jag blir sjukskriven, ska jag sätta mig och plugga på distans. Vare sig det är en målarkurs eller språkkurs, jag ska lära mig någonting! Någonting nytt...

Jag har en dröm om att ha, antingen en som en stor tavla eller en väggmålning, en bild på en brygga som jag åker förbi varje dag. Den är så fin, oavsett om det är vinter, sommar eller höst ute. Men jag kommer aldrig att kunna ta en sån bild som jag har i huvudet själv... Inte med min skitkamera iallafall.... Inte ens med den bästa kameran tror jag, jag har helt enkelt inte kunskapen... En dag ville jag nästan skrika åt bussen att stanna böra för att jag skulle kunna kliva av och sätta mig och njuta av den stora fågeln som stod blickstilla på bryggan. Det är så fin, så speciell... Hoppas att den aldrig rivs.

Puss