Nostalgi

Nej, inte mycket till julkänsla är det här trots allt julpynt som jag för första gången har satt upp till barnens stora glädje. Till och med grannarna reagerade på att det var mycket mer lampor än förr.

 

Jag vill baka med ungarna men tiden räcker liksom inte riktigt till. Sen är det ju inte så kul att baka något man själv inte får njuta av. Men maken har plannerat en bakdag med sin syster så vi får se om det inte blir llite bakning ändå. 

Men något pepparkakshus blir det inte, men kanske ett chokladhus av marabouchoklad... hahaha

 

Vigselringen åkte på igen, jag kommer inte ihåg när jag hade på mig den sist, så illa har det varit. Men nu har vi startat ett nytt kapitel jag och min älskling, Det går framåt och neråt samidigt så att säga. 

Elen är äntligen fixad och vi har uttökat huset med nya lampor som sprider mycket mer ljus och gör det mer hemtrevligt. Vi båda längtar tillbaka till USA och våra vänner där, det var en helt otrolig upplevelse. Mycket är bra på hemmafronten.

 

Lee utvecklas så sjukt snabbt, hon läser och räknar matte, ritar jättefina teckningar och älskar att dansa, sjunga och spela bandy. Ibland är hon dock som en tonåring och extremt krävande. Men man får ta det onda med det goda, någongång måste ju ungen fatta hur verkligheten ser ut. Hon är ändå min stora stolthet i livet.

 

Ronja är min lilla ögonsten, även om hon är aktiv till tusen vilket ibland gör mig galen så förundras jag även över hennes framsteg i utvecklingen. Hon får mycket inspiration från Lee och ser upp till henne något otroligt. Både på gott och ont. Lyckan som lyser i hennes ögon när hon blir glad, den är underbar, Lees blick är så vuxen numera. Det gör lite ont i mammahjärtat när jag tänker på det. Varför ska de växa upp så fort...